27:e juli 2019

Det har varit svårt idag, pappa.

Igår kväll var första gången jag skulle sova ensam sedan jag fick veta att du var borta. Första natten utan något som hjälpte mig varva ner och somna, jag somnade inte förrän efter 3 någon gång och var långt ifrån utvilad när jag vaknade i förmiddags.
Ingrid var här då.

Bland det första som mötte mig på nedervåningen slet tag i mitt redan söndertrasade hjärta och rev sönder det lite till. Plantan jag och mamma vinkade med när du åkte till jobbet, eller som hon vinkade med åt oss om vi skulle någonstans hade blåst omkull. Just den.
Innan jag hade gått ner pratade jag med dig, bad dig hjälpa mig igenom dagen för jag orkade inte. Och där var hälsningen. Den följdes strax av att hemtelefonen ringde, återigen skar det i mig då det var så du, vi, kommunicerade till varandra att kolla mobilen... att vi ville varandra något.

När jag är i ensamheten kommer de värsta tankarna.
De som undrar om du hann uppfatta vad som hände, om du hann tänka en sista tanke, vad den var, om du var rädd, om du kände dig ensam.
Pappa, jag är rädd. Jag är ensam. Jag är utan dig och det gör mer ont än något annat.

Jag är så utmattad av sorg, men jag kan inte hindra den, den sköljer över mig och stjäl minsta lilla energi som kanske finns kvar.

Ida har valt en låt som Amanda ska sjunga för dig. Till dig.
Och jag har valt min. Jag tar över din gitarr, strängar den "rätt" och tänker vårda den för all framtid.

Pappa, jag tar över några vänskaper nu.
Jag behöver de människor som känt dig som jag inte har känt dig. Jag behöver deras berättelser om dig, deras kärlek till dig, i mitt liv.

Jag behöver göra allt jag kan för att hålla dig levande, för det är det nästbästa, det enda jag kan få när jag inte längre får ha dig här.

Det finns inget jag önskar mer än att få bli kramad av dig igen. Höra din röst säga mitt namn.
Få säga att jag älskar dig.

Jag suddade bort vad jag en gång gömde idag. Jag vet inte varför det skulle behöva dröja såhär lång tid. Jag tror inte att jag tänkte på att det var kvar, men idag insåg jag att det var så, och jag önskar att det kunde vara helt ogjort, för det finns inte ett spår av den känslan kvar längre. Jag vet att du vet det. Men ändå, förlåt pappa.

Chrille och jag ska få till en bra tatuering, du ska vara med mig för alltid.

Jag behöver försöka distrahera mig nu, pappa. Det är för jobbigt nu. Jag orkar inte bryta ihop mer idag.

Jag älskar dig.
Jag älskar dig mer än jag hann säga.

26:e juli 2019

Hej Pappa.

Det är snart tre dygn sedan du slets ifrån mig. Tre dygn som har känts som de längsta i världen. Jag kan fortfarande inte greppa att du är borta, att du inte bara är iväg med klubben eller på jobbet. Du är borta. Död. Jag hatar att yttra de orden. Jag bannar mina fingrar som trycker på tangenterna som bildar dem. Vi hade ju så mycket vi skulle göra. Du och jag. Hur ska jag klara mig utan dig? Hur i HELVETE ska det gå till? Jag behöver dig här. Inte bortom det här livet. HÄR. Hos mig. Hos oss.

Igår kom Ida och Jocke, Tobbe och Ingrid.
Vi planerade din begravning.
På samma ställe, i samma rum som vi planerade farfars begravning. Det är bara ett och ett halvt år sen, inte ens det. Och nu var det din som planerades.
Sverige har sina lagar och de kanske ställer till saker gällande önskemål jag vet att du hade, men jag gjorde verkligen mitt bästa, Pappa.

Idag har vi kollat på bilder. Jag fick höra din röst för första gången sedan vi sa "vi ses på torsdag". Den torsdagen kom och gick igår och jag var tvungen att gå igenom den utan dig. Utan att vi gick och byggde i gamla klubbhuset. Utan att du lärde mig något nytt eller berömde mig för att jag redan har fått kunskap av dig och kan använda den nu.
Det gjorde så ont att höra dig, för det var du, precis som du var. Och att veta att den rösten inte finns att höra mer... mitt hjärta klarar inte av det. Hela mitt jag värker för att du fattas mig.

I onsdags bestämde jag mig för att jag ska spela och sjunga på din begravning. Precis som du och jag gjorde på farfars. Jag tänkte på låtar som jag har förknippat med dig, men kände inte att jag skulle klara av att sjunga en av "dina". Men så fastnade min blick på Den Jag Kunde Va av Wiehe, och jag lyssnade på den och kände igen den litegrann, men visste inte när eller var jag hade hört den. Men texten passar in perfekt. Senare, när jag satt med mamma i vardagsrummet och vi letade efter ett dokument så såg jag ett dokument som hette som första raden i låten. Du hade sparat ner texten någon gång. Det kändes som att du hjälpte mig hitta den. Jag kommer behöva din styrka för att klara av att sjunga den i kyrkan. Jag vet inte hur man fortsätter utan sin pappa, det var det sista jag trodde jag skulle behöva gå igenom.

Jag pratade med dig... till dig, idag. Men jag minns inte vad jag sa mer än att jag saknar och älskar dig. Så jag väljer att skriva till dig såhär. Jag vet inte om du på något plan ser, hör eller känner vad jag skriver och tänker men det är i alla fall mina ord till dig, var du än är.

Saknad är inte ett tillräckligt starkt ord för att beskriva hur jag känner. Jag känner mig halv. Döende. Fel. Utan dig.

Jag älskar dig, Pappa. Alltid.