29:e februari 2020

Skottdagen.

En extra dag efter fyra års väntan... varför?
Hade gett vad som helst för en extra dag med dig.
En chans att säga allt jag aldrig sa, men samtidigt vet jag inte om jag hade funnit orden.

En kompis pappa dog i måndags. Mitt hjärta går sönder för henne.
Jag vet hur ont det gör. Hur svart allt blir. Hur oändlig sorgen känns.
Jag minns det som igår. Kan höra hennes ord eka i mitt huvud. Sekunden min värld upphörde att existera.

Det händer så mycket, pappa. Så mycket du behöver vara här för.
Jag behövde dig igår. När hon bröt ihop. När hennes skrik skar genom allt. Det lät precis som mitt skrik den natten. Ren förtvivlan.

Det är jobbigt att inte vilja något. Att inte ha någon motivation. Ork. Lust. Vilja. Det är bara tomt. Nedstängt. Ur bruk.
Och jag försöker förstå mig på att det här inte "bara" är depression. Att det är något annat. Att det inte är normalt. Även om det känns vant. För lidande som lidande, eller?

Jag tvivlar på så mycket. Men tvivlen för inte med sig några svar eller uppenbarelser, så jag fortsätter på spåret jag valde för nästan två år sen. För jag vet inte vad jag ska eller kan göra annars.

Du känns för långt borta nu.
Eller så är jag avstängd, otillgänglig.
Det gapar bara tomt.

Det skulle inte vara såhär.
Det här ingick inte i planen.

Jag tror att något gick sönder i mig av att läsa rapporten.
Att det dödade något inuti.
Eller var för traumatiskt att ta in att jag stängt ner.

Jag känner dig inte längre hos mig.
Jag har aldrig varit så ensam.

Kom tillbaka.

23:e januari 2020

Det har gått ett halvår, pappa.

Det är helt overkligt. Jag förstår inte hur det kan vara 6 månader sen jag pratade med dig för sista gången. Det är inte rätt.

Det är så mycket som händer i mitt liv nu, så mycket jag behöver prata med dig om. Du förstod mig som ingen annan kunde. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre, det är så tomt, så oerhört ensamt utan dig.

Jag är inte okej någonstans.
Tecken från dig hjälper för stunden, jag vet att du fortfarande är här.
Men det är inte samma sak.

Det är för helvete inte samma sak.
Kom tillbaka.

2:a september 2019

Hej Pappa.

Det var ett tag sedan... det är september nu. Det känns så konstigt, att tiden fortsätter att gå, när hjärtat stannade och gick sönder den 23:e juli.
Jag började mina kurser idag. Det känns som att jag kommer att tycka om studierna, vilket är skönt, för jag har varit orolig över att allt ska kännas för mycket, för jobbigt.

Imorgon är det två veckor sedan du tatuerades in på min arm.
Den tisdagen var så jobbig innan jag satt i stolen.
Jag och mamma var på bårhuset.
Senast jag var där var det när Alexandra hade dött. Nu var det du som låg där.
Det var så overkligt.
Du var kall. Stel. Det kändes inte som du, men det såg ut som du. Nästan.
Jag grät redan innan vi gick in. Sköterskan sa att du kanske skulle vara missfärgad, att det kunde finnas grejer som vi såg som inte "stämde" som inte hon såg. Men det såg ut som du, med lite blåmärken. Ditt hår var lika lent som det alltid varit, och ditt skägg såg likadant ut, med din virvel på kinden. Jag pussade din panna. Kavlade upp din ena ärm lite, för att stryka din tatuering som jag också har. Men jag klarade inte av att vara där särskilt länge. Det kändes så fel att se din kropp efter fyra veckor. Jag var livrädd att den minnesbilden skulle vara den som etsade sig fast mest av alla minnesbilder av dig, och det var så i ett par dagar. Så fort jag stängde ögonen så såg jag dig där. Jag sa att jag älskade dig, men det har jag sagt till dig så många gånger här och varje gång jag pratar till dig, men jag behövde få säga det till "dig". Du var inte där, din kropp var där, men DU... du är i varenda korp jag ser, i eldklotet som brann i himlen när jag och Ida pratade om dig på balkongen i Växjö, i mina drömmar.
Efter bårhuset försökte vi samla oss så gott det gick för att sedan prata med Britt. Jag satt i samma stol som när du och jag var där och pratade om farfar. Det var helt sjukt att behöva prata om dig den här gången.
Jag har roddat som tusan, pappa. Med allt jag har orkat. Med en del jag inte har orkat också. Vi är så många som kommer till begravningen, 141 anmälda till efteråt. Kan du förstå det? Kan du se hur mångas liv du påverkat? Hur många som älskar och saknar dig? Jag blir så stolt och rörd. Det är så fint på något sätt, att sorgen och saknaden delas med så många, det är ett så tydligt bevis på att du hann göra saker bra igen. Och att du alltid haft ett hjärta av guld där du burit vänskaper från alla delar av livet, att du inte klippt band om det inte varit absolut nödvändigt. "Alla pappas goda egenskaper", nu vet jag vem jag fått det ifrån.
Det kommer att vara Pink Floyd, Imperiet, Afzelius, Wiehe och lovsång på din begravning. Och mer på minnesstunden. Det kommer att vara du.

Malmö och Växjö var så skönt. Det var så skönt att vara med Tobias och Ida, bara vara, komma bort lite, både kunna släppa saker men också dela med de som också förlorat dig som pappa.
Det första jag gjorde i Malmö var att träffa Kide, jag såg hur ont det gjorde henne att du var borta. Vi drack öl och pratade om dig. Hah! Den du, yngsta dottern på Ölcaféet med en av dina äldsta vänner. Tror definitivt att du var där och tjuvlyssnade lite, skrattade med i våra minnen om dig. Hon och Tony kommer. Du fattas dem. Du fattas oss.

Idag ska jag börja fixa med ditt bildspel. Jag har samlat på mig bilder från diverse hårddiskar, album på Facebook och telefoner... och scannat in gamla foton. Hittat små videoklipp.
Mitt hjärta gick sönder lite till igår kväll, mamma hade hittat ett klipp från skogen som du hade filmat när du var ute med hundarna. Troligtvis första gången Millie var med. Charlie hörde din röst på inspelningen och lydde när du sa "ja, kom då!". Han ställde sig på bakbenen och nosade mot telefonen. Det gör fortfarande så ont att höra eller se dig i videoklipp. Bilder är en sak, de är stilla, de aktiverar inte lika många sinnen. Men att höra din röst, se dig levande... det påminner bara om att du är borta ännu mer.

Tisdagskvällen den 20:e augusti, exakt fyra veckor efter att du lämnat oss, satt jag hos Chrille och fick dig tatuerad på armen. Vi pratade mycket. Tror jag satt i stolen i 3 timmar. Rekord för min del, och det gick hur lätt som helst. Jag rörde inte ens en min när han sprayade på det där som känns som eldslågor, du vet? Stålsatte mig, och det kändes kan jag lova, men hade gett mig tusan på att inte röra en min. Så fort du fanns på min arm blev jag lugnare inombords. Du är med mig livet ut nu. Jag har dig bokstavligen vid min sida hela tiden. Jag kan pussa dig, prata till dig och se ditt ansikte. Och jag känner mig lugn och stärkt av det.
Nästa sittning blir det korpar.
Jag såg i Chrilles ögon hur han täckte min arm i bläck i sitt sinne... livsfarligt. Haha!

Det finns säkert mycket mer att skriva, men jag blev trött av känslostormen det innebar att skriva allt hittills.
Oron för mamma lättar inte riktigt, den byter skepnad och anledningar däremot. Jag håller koll på henne så gott jag kan, men jag vet att det här förändrar henne för alltid. Inte för att det inte borde göra det, jag är bara rädd för vad det kan innebära. Om du kan, pappa, hälsa på i hennes drömmar också, hon behöver dig. Egentligen på ett helt annat sätt än vad som är möjligt, men det finns tröst i drömmar även om det gör ont att vakna från dem.

Jag ska äta frukost nu, det ser ut att bli en solig dag, så jag ska sitta på balkongen med en bok några timmar. Lapa sol innan höstmörkret och vintern kommer.

Jag kommer att sakna att förbanna vintern med dig, att ännu ett år dyrt och heligt lova oss själva och varandra att det här är sista vintern vi står ut med i Sverige.

...du slipper en till.

Älskar dig. Alltid.

13:e augusti 2019

Hej Pappa.

Jag borde egentligen packa, jag ska till Tobbe imorgon (och sen åker vi till Ida på fredag), men jag kände att jag ville och behövde skriva till dig först.

Det har gått tre veckor nu. Nästan exakt.

Sorgen och saknaden kanske inte är lika påträngande jämt, men den är alltid ett minne bort. Det har inte gått en enda dag utan att jag har gråtit. Det är inget som egentligen stör mig eller känns jobbigt i sig, men ändå. Jag tror att det är såhär det kommer att vara, att sorgen bara väntar runt hörnet.

Ville precis radera vad jag skrivit. Det känns konstigt idag.
Jag hade så mycket jag ville säga men det kommer inte fram.

Jag ska träffa Kide imorgon.

Det blev helt tomt.
Jag försöker en annan dag.

Eller vänta.

Mamma ramlade idag. Hundarna trasslade in henne i sina koppel och hon föll. Grannen kom gående och skulle hem, så det var därför.
Såg honom utanför köksfönstret efter att jag hört hundarna skälla och han gestikulerade att jag behövde komma ut.
"Det har hänt en olycka".
Mamma låg där på asfalten och kunde inte komma upp, jag tog hundarna och grannen hjälpte henne upp.
Jag blev rädd. Orolig. Och jag ville bara att du skulle komma hem så jag kunde få berätta för dig, så att du kunde hjälpa mig bära oron.

Häromdagen skulle hon luncha med Eleonora, jag visste det, men jag visste inte att hon skulle bli hämtad.
Hundarna hade inte reagerat, men jag hade hört att hon gått.
Någon tutade vilket fick mig att gå till köket för att se om det var någon här, jag tänkte att mamma kanske inte kom in eller något. Det var då jag la märke till att alla bilar var kvar, men mamma inte var här, och hon svarade inte i telefon. Jag blev så rädd. Jag visste logiskt sett att hon förmodligen blivit hämtad men jag kunde inte lugna mig. En timme senare fick jag tag på henne och bara grät när hon svarade.

Pappa, jag känner mig så liten och hjälplös, och du, min klippa, mitt stöd bland alla frågetecken... du finns inte mer.

Det gör så ont.
Jag går sönder utan dig.

7:e augusti 2019

God morgon pappa!

Eller ja, jo, morgon är det, men jag har inte sovit. Tisdagar är jobbiga. Så jag väntade väl in onsdagen, för nu är jag trött.

Jag har precis registrerat mig på kurserna, och letat efter kurslitteratur. Lättare sagt än gjort, vissa böcker behöver jag enstaka kapitel ur, och det är de dyraste böckerna. Jag ska se om (Vis)biblioteket möjligtvis har eller kan låna in de böckerna. Det är jobbigt dock, jag har liksom ingen lust att återvända till plugget när du inte finns här mer. Allt känns så... onödigt och dumt utan dig. Jag vet att du inte hade velat se mig skita i allt, men jag fattar inte hur jag ska kunna börja studera och fyra dagar senare gå på din begravning. Det är bara sjukt.

Jag ändrade min omslagsbild på Facebook tidigare. Nu är du där. Tre av porträttbilderna jag tog när jag gick på Valla. Det är några av mina favoritbilder på dig.

Den här bottenlösa sorgen tär på mig, pappa.
Jag orkar ingenting, vill ingenting.

Jag har bara kastats in i en verklighet jag inte vill ha något att göra med. Men det finns ingen väg ut.

Det är så många måsten, som väntar, som stressar, som bara finns där. Men allt känns så oviktigt. Det enda som spelar någon roll är att jag inte längre har dig. Inte fysiskt. Inte konkret. Inte ett samtal bort.

Jag vet verkligen inte hur jag ska orka utan dig. Du var mitt svar på allt. Allt jobbigt eller krångligt. Jag är livrädd utan dig, för även om du såg att jag kunde på egen hand har jag inte längre något val. Nu måste jag kunna på egen hand, jag har inte dig att falla tillbaka på längre, jag har inte pappa som håller mig i handen när det är nytt och läskigt och jag förstår inte hur jag ska klara av det.

Jag är gjord av tvivel just nu och det enda som kan få mig att lugna ner mig är att du säger "Det kommer att gå bra, Bexy" sådär som du gjorde när jag fick panik, när vi övningskörde till exempel. Du var alltid så stöttande på ett lugnt och tryggt sätt, det fanns inga förväntningar bakom det du sa, det var bara uppriktigt och du fick mig att tro på mig själv så många gånger när jag var övertygad om att jag inte kunde.

Hur ska jag våga nu?

Jag vill inte att du ska vara borta.
Jag behöver dig här. På riktigt.
Snälla kom tillbaka till mig.
Pappa, jag är så vilse utan dig.

6:e augusti 2019

Idag har det gått två veckor, pappa.

Jag har varit i Västervik en vecka, jag var tvungen att komma bort från huset, få sova ordentligt. Det går inte en enda dag utan att jag gråter över dig, utan att hjärnan svämmar över av tankar, minnen, funderingar... minnen som aldrig kommer att finnas. Det känns så konstigt att tiden kan gå så sakta och så fort på samma gång.
Mamma hämtade mig igår och så fort jag klev in i huset var det som att en tyngd lades på mina axlar, luften kändes svårare att andas och jag det kändes som att jag var på gränsen till att svimma eller få en panikattack, men bara kroppsligt, det var inte på grund av ångest, åtminstone inte som den brukar kännas, allt kändes bara... tungt.

Jag vet att du är med mig hela tiden, men det är svårt att nöja sig med att det är på ett annat plan än rent fysiskt.

Jag drömde om dig, du var min sista dröm innan jag vaknade och vi var i badrummet och jag skulle hjälpa dig trimma skägget. Det var inget märkvärdigt alls, men du var där. Du var där och du var levande och det krossade mitt hjärta att inse att drömmen aldrig skulle vara verklighet igen.

Jag är orolig för mamma.
Jag vet att du var det också.
Men det här... jag vet inte hur jag ska finnas där för henne på rätt sätt, pappa, det är så svårt. Jag gör mitt bästa, tar på mig mer än jag egentligen orkar för att jag är livrädd för att släppa kontrollen. Jag fick dig frånsliten mig och det enda jag kan hålla fast i nu är information. Jag orkar inte egentligen, men jag orkar ännu mindre vara ovetande, inte ha koll.

Det läcker från rören trots allt, trots att du fixade det. Det verkar inte vara stora läckor, det var mamma som berättade, jag vet inte hur jag ska orka vara där ute utan dig. Hur ska jag kunna bygga när du inte finns här? Så mycket har stannat upp, så många planer har fått pausas eller ändras. Jag är inte arg. Inte på dig. Jag är bara... frågande.
Jag vet inte hur jag ska kunna hoppa på livets karusell igen, det går för fort, och det är läskigt, jag kommer snubbla, misslyckas, inte hinna med, bli yr, vilja kliva av igen.

Jag tittade på klippet på oss från farfars begravning häromdagen.
Det var sista gången vi spelade ihop.
Att se dig, sitta där, bredvid mig... höra din röst... jag kan inte förstå att jag nu ska sitta där och sjunga på din begravning. Att jag är utan dig.

Pappa, det finns så mycket kärlek här. Så många som stöttar och bär när vi inte orkar. Fler än du någonsin hade kunnat tro. Jag hoppas den kärleken når dig nu, var du än är.

Nu är det återigen en första natt där jag ska sova själv, utan hjälpmedel. Ångesten bubblar i magen och jag vet att jag utsätts för tortyr av min egen hjärna om det är tyst för länge.

Mamma ska hämta dina grejer i Linköping idag.
Jag klarar inte av att åka med, för den enda vägen dit är vägen du dog på och jag vill inte vara där. Jag kan inte. Inte än.

Jag tror att vi ska hämta dina grejer från jobbet på torsdag, och dit vill jag åka.

Du är så saknad.

Jag hoppas att du är med dina bröder, med farmor och farfar, att du har fått se din biologiska mamma igen, alla vänner du förlorat, alla vi känt som lämnat oss, jag hoppas att du är med dem nu, att allt är bra och smärtfritt och fint. Att ni väntar på oss som är kvar här och vakar över oss. Att vad som än väntar efter döden inte innebär att jordelivet är bortglömt, att banden mellan oss har suddats ut, utan att vi får fortsätta vara, men att det inte längre gör ont. Att existensen inte är som min är just nu där varje andetag är en ansträngning och där man ständigt söker pauser från verkligheten för att den är för svår.

Du kommer alltid att fattas oss, i så mycket.

Chrille har börjat designa en tatuering. Han har gjort ett porträtt av dig och jag ska bära dig på min kropp, du ska vara en synlig del av mig för att framtid.
Du, och en korp, och din handstil.
Jag ska hälsa på honom snart.

Och jag ska träffa Kide när jag är i Malmö. Jag ska krama henne och vi ska prata om dig och jag vet att du kommer att vara där också.

Som vanligt hinner jag knappt med mina egna tankar när jag skriver till dig, och så kanske det kommer att vara ett tag, men jag tror det är allt jag ville säga den här gången.

Sov gott, pappa. Jag ska försöka göra detsamma.
Jag älskar dig. Alltid.

27:e juli 2019

Det har varit svårt idag, pappa.

Igår kväll var första gången jag skulle sova ensam sedan jag fick veta att du var borta. Första natten utan något som hjälpte mig varva ner och somna, jag somnade inte förrän efter 3 någon gång och var långt ifrån utvilad när jag vaknade i förmiddags.
Ingrid var här då.

Bland det första som mötte mig på nedervåningen slet tag i mitt redan söndertrasade hjärta och rev sönder det lite till. Plantan jag och mamma vinkade med när du åkte till jobbet, eller som hon vinkade med åt oss om vi skulle någonstans hade blåst omkull. Just den.
Innan jag hade gått ner pratade jag med dig, bad dig hjälpa mig igenom dagen för jag orkade inte. Och där var hälsningen. Den följdes strax av att hemtelefonen ringde, återigen skar det i mig då det var så du, vi, kommunicerade till varandra att kolla mobilen... att vi ville varandra något.

När jag är i ensamheten kommer de värsta tankarna.
De som undrar om du hann uppfatta vad som hände, om du hann tänka en sista tanke, vad den var, om du var rädd, om du kände dig ensam.
Pappa, jag är rädd. Jag är ensam. Jag är utan dig och det gör mer ont än något annat.

Jag är så utmattad av sorg, men jag kan inte hindra den, den sköljer över mig och stjäl minsta lilla energi som kanske finns kvar.

Ida har valt en låt som Amanda ska sjunga för dig. Till dig.
Och jag har valt min. Jag tar över din gitarr, strängar den "rätt" och tänker vårda den för all framtid.

Pappa, jag tar över några vänskaper nu.
Jag behöver de människor som känt dig som jag inte har känt dig. Jag behöver deras berättelser om dig, deras kärlek till dig, i mitt liv.

Jag behöver göra allt jag kan för att hålla dig levande, för det är det nästbästa, det enda jag kan få när jag inte längre får ha dig här.

Det finns inget jag önskar mer än att få bli kramad av dig igen. Höra din röst säga mitt namn.
Få säga att jag älskar dig.

Jag suddade bort vad jag en gång gömde idag. Jag vet inte varför det skulle behöva dröja såhär lång tid. Jag tror inte att jag tänkte på att det var kvar, men idag insåg jag att det var så, och jag önskar att det kunde vara helt ogjort, för det finns inte ett spår av den känslan kvar längre. Jag vet att du vet det. Men ändå, förlåt pappa.

Chrille och jag ska få till en bra tatuering, du ska vara med mig för alltid.

Jag behöver försöka distrahera mig nu, pappa. Det är för jobbigt nu. Jag orkar inte bryta ihop mer idag.

Jag älskar dig.
Jag älskar dig mer än jag hann säga.