13:e augusti 2019

Hej Pappa.

Jag borde egentligen packa, jag ska till Tobbe imorgon (och sen åker vi till Ida på fredag), men jag kände att jag ville och behövde skriva till dig först.

Det har gått tre veckor nu. Nästan exakt.

Sorgen och saknaden kanske inte är lika påträngande jämt, men den är alltid ett minne bort. Det har inte gått en enda dag utan att jag har gråtit. Det är inget som egentligen stör mig eller känns jobbigt i sig, men ändå. Jag tror att det är såhär det kommer att vara, att sorgen bara väntar runt hörnet.

Ville precis radera vad jag skrivit. Det känns konstigt idag.
Jag hade så mycket jag ville säga men det kommer inte fram.

Jag ska träffa Kide imorgon.

Det blev helt tomt.
Jag försöker en annan dag.

Eller vänta.

Mamma ramlade idag. Hundarna trasslade in henne i sina koppel och hon föll. Grannen kom gående och skulle hem, så det var därför.
Såg honom utanför köksfönstret efter att jag hört hundarna skälla och han gestikulerade att jag behövde komma ut.
"Det har hänt en olycka".
Mamma låg där på asfalten och kunde inte komma upp, jag tog hundarna och grannen hjälpte henne upp.
Jag blev rädd. Orolig. Och jag ville bara att du skulle komma hem så jag kunde få berätta för dig, så att du kunde hjälpa mig bära oron.

Häromdagen skulle hon luncha med Eleonora, jag visste det, men jag visste inte att hon skulle bli hämtad.
Hundarna hade inte reagerat, men jag hade hört att hon gått.
Någon tutade vilket fick mig att gå till köket för att se om det var någon här, jag tänkte att mamma kanske inte kom in eller något. Det var då jag la märke till att alla bilar var kvar, men mamma inte var här, och hon svarade inte i telefon. Jag blev så rädd. Jag visste logiskt sett att hon förmodligen blivit hämtad men jag kunde inte lugna mig. En timme senare fick jag tag på henne och bara grät när hon svarade.

Pappa, jag känner mig så liten och hjälplös, och du, min klippa, mitt stöd bland alla frågetecken... du finns inte mer.

Det gör så ont.
Jag går sönder utan dig.

7:e augusti 2019

God morgon pappa!

Eller ja, jo, morgon är det, men jag har inte sovit. Tisdagar är jobbiga. Så jag väntade väl in onsdagen, för nu är jag trött.

Jag har precis registrerat mig på kurserna, och letat efter kurslitteratur. Lättare sagt än gjort, vissa böcker behöver jag enstaka kapitel ur, och det är de dyraste böckerna. Jag ska se om (Vis)biblioteket möjligtvis har eller kan låna in de böckerna. Det är jobbigt dock, jag har liksom ingen lust att återvända till plugget när du inte finns här mer. Allt känns så... onödigt och dumt utan dig. Jag vet att du inte hade velat se mig skita i allt, men jag fattar inte hur jag ska kunna börja studera och fyra dagar senare gå på din begravning. Det är bara sjukt.

Jag ändrade min omslagsbild på Facebook tidigare. Nu är du där. Tre av porträttbilderna jag tog när jag gick på Valla. Det är några av mina favoritbilder på dig.

Den här bottenlösa sorgen tär på mig, pappa.
Jag orkar ingenting, vill ingenting.

Jag har bara kastats in i en verklighet jag inte vill ha något att göra med. Men det finns ingen väg ut.

Det är så många måsten, som väntar, som stressar, som bara finns där. Men allt känns så oviktigt. Det enda som spelar någon roll är att jag inte längre har dig. Inte fysiskt. Inte konkret. Inte ett samtal bort.

Jag vet verkligen inte hur jag ska orka utan dig. Du var mitt svar på allt. Allt jobbigt eller krångligt. Jag är livrädd utan dig, för även om du såg att jag kunde på egen hand har jag inte längre något val. Nu måste jag kunna på egen hand, jag har inte dig att falla tillbaka på längre, jag har inte pappa som håller mig i handen när det är nytt och läskigt och jag förstår inte hur jag ska klara av det.

Jag är gjord av tvivel just nu och det enda som kan få mig att lugna ner mig är att du säger "Det kommer att gå bra, Bexy" sådär som du gjorde när jag fick panik, när vi övningskörde till exempel. Du var alltid så stöttande på ett lugnt och tryggt sätt, det fanns inga förväntningar bakom det du sa, det var bara uppriktigt och du fick mig att tro på mig själv så många gånger när jag var övertygad om att jag inte kunde.

Hur ska jag våga nu?

Jag vill inte att du ska vara borta.
Jag behöver dig här. På riktigt.
Snälla kom tillbaka till mig.
Pappa, jag är så vilse utan dig.

6:e augusti 2019

Idag har det gått två veckor, pappa.

Jag har varit i Västervik en vecka, jag var tvungen att komma bort från huset, få sova ordentligt. Det går inte en enda dag utan att jag gråter över dig, utan att hjärnan svämmar över av tankar, minnen, funderingar... minnen som aldrig kommer att finnas. Det känns så konstigt att tiden kan gå så sakta och så fort på samma gång.
Mamma hämtade mig igår och så fort jag klev in i huset var det som att en tyngd lades på mina axlar, luften kändes svårare att andas och jag det kändes som att jag var på gränsen till att svimma eller få en panikattack, men bara kroppsligt, det var inte på grund av ångest, åtminstone inte som den brukar kännas, allt kändes bara... tungt.

Jag vet att du är med mig hela tiden, men det är svårt att nöja sig med att det är på ett annat plan än rent fysiskt.

Jag drömde om dig, du var min sista dröm innan jag vaknade och vi var i badrummet och jag skulle hjälpa dig trimma skägget. Det var inget märkvärdigt alls, men du var där. Du var där och du var levande och det krossade mitt hjärta att inse att drömmen aldrig skulle vara verklighet igen.

Jag är orolig för mamma.
Jag vet att du var det också.
Men det här... jag vet inte hur jag ska finnas där för henne på rätt sätt, pappa, det är så svårt. Jag gör mitt bästa, tar på mig mer än jag egentligen orkar för att jag är livrädd för att släppa kontrollen. Jag fick dig frånsliten mig och det enda jag kan hålla fast i nu är information. Jag orkar inte egentligen, men jag orkar ännu mindre vara ovetande, inte ha koll.

Det läcker från rören trots allt, trots att du fixade det. Det verkar inte vara stora läckor, det var mamma som berättade, jag vet inte hur jag ska orka vara där ute utan dig. Hur ska jag kunna bygga när du inte finns här? Så mycket har stannat upp, så många planer har fått pausas eller ändras. Jag är inte arg. Inte på dig. Jag är bara... frågande.
Jag vet inte hur jag ska kunna hoppa på livets karusell igen, det går för fort, och det är läskigt, jag kommer snubbla, misslyckas, inte hinna med, bli yr, vilja kliva av igen.

Jag tittade på klippet på oss från farfars begravning häromdagen.
Det var sista gången vi spelade ihop.
Att se dig, sitta där, bredvid mig... höra din röst... jag kan inte förstå att jag nu ska sitta där och sjunga på din begravning. Att jag är utan dig.

Pappa, det finns så mycket kärlek här. Så många som stöttar och bär när vi inte orkar. Fler än du någonsin hade kunnat tro. Jag hoppas den kärleken når dig nu, var du än är.

Nu är det återigen en första natt där jag ska sova själv, utan hjälpmedel. Ångesten bubblar i magen och jag vet att jag utsätts för tortyr av min egen hjärna om det är tyst för länge.

Mamma ska hämta dina grejer i Linköping idag.
Jag klarar inte av att åka med, för den enda vägen dit är vägen du dog på och jag vill inte vara där. Jag kan inte. Inte än.

Jag tror att vi ska hämta dina grejer från jobbet på torsdag, och dit vill jag åka.

Du är så saknad.

Jag hoppas att du är med dina bröder, med farmor och farfar, att du har fått se din biologiska mamma igen, alla vänner du förlorat, alla vi känt som lämnat oss, jag hoppas att du är med dem nu, att allt är bra och smärtfritt och fint. Att ni väntar på oss som är kvar här och vakar över oss. Att vad som än väntar efter döden inte innebär att jordelivet är bortglömt, att banden mellan oss har suddats ut, utan att vi får fortsätta vara, men att det inte längre gör ont. Att existensen inte är som min är just nu där varje andetag är en ansträngning och där man ständigt söker pauser från verkligheten för att den är för svår.

Du kommer alltid att fattas oss, i så mycket.

Chrille har börjat designa en tatuering. Han har gjort ett porträtt av dig och jag ska bära dig på min kropp, du ska vara en synlig del av mig för att framtid.
Du, och en korp, och din handstil.
Jag ska hälsa på honom snart.

Och jag ska träffa Kide när jag är i Malmö. Jag ska krama henne och vi ska prata om dig och jag vet att du kommer att vara där också.

Som vanligt hinner jag knappt med mina egna tankar när jag skriver till dig, och så kanske det kommer att vara ett tag, men jag tror det är allt jag ville säga den här gången.

Sov gott, pappa. Jag ska försöka göra detsamma.
Jag älskar dig. Alltid.