27:e juli 2019

Det har varit svårt idag, pappa.

Igår kväll var första gången jag skulle sova ensam sedan jag fick veta att du var borta. Första natten utan något som hjälpte mig varva ner och somna, jag somnade inte förrän efter 3 någon gång och var långt ifrån utvilad när jag vaknade i förmiddags.
Ingrid var här då.

Bland det första som mötte mig på nedervåningen slet tag i mitt redan söndertrasade hjärta och rev sönder det lite till. Plantan jag och mamma vinkade med när du åkte till jobbet, eller som hon vinkade med åt oss om vi skulle någonstans hade blåst omkull. Just den.
Innan jag hade gått ner pratade jag med dig, bad dig hjälpa mig igenom dagen för jag orkade inte. Och där var hälsningen. Den följdes strax av att hemtelefonen ringde, återigen skar det i mig då det var så du, vi, kommunicerade till varandra att kolla mobilen... att vi ville varandra något.

När jag är i ensamheten kommer de värsta tankarna.
De som undrar om du hann uppfatta vad som hände, om du hann tänka en sista tanke, vad den var, om du var rädd, om du kände dig ensam.
Pappa, jag är rädd. Jag är ensam. Jag är utan dig och det gör mer ont än något annat.

Jag är så utmattad av sorg, men jag kan inte hindra den, den sköljer över mig och stjäl minsta lilla energi som kanske finns kvar.

Ida har valt en låt som Amanda ska sjunga för dig. Till dig.
Och jag har valt min. Jag tar över din gitarr, strängar den "rätt" och tänker vårda den för all framtid.

Pappa, jag tar över några vänskaper nu.
Jag behöver de människor som känt dig som jag inte har känt dig. Jag behöver deras berättelser om dig, deras kärlek till dig, i mitt liv.

Jag behöver göra allt jag kan för att hålla dig levande, för det är det nästbästa, det enda jag kan få när jag inte längre får ha dig här.

Det finns inget jag önskar mer än att få bli kramad av dig igen. Höra din röst säga mitt namn.
Få säga att jag älskar dig.

Jag suddade bort vad jag en gång gömde idag. Jag vet inte varför det skulle behöva dröja såhär lång tid. Jag tror inte att jag tänkte på att det var kvar, men idag insåg jag att det var så, och jag önskar att det kunde vara helt ogjort, för det finns inte ett spår av den känslan kvar längre. Jag vet att du vet det. Men ändå, förlåt pappa.

Chrille och jag ska få till en bra tatuering, du ska vara med mig för alltid.

Jag behöver försöka distrahera mig nu, pappa. Det är för jobbigt nu. Jag orkar inte bryta ihop mer idag.

Jag älskar dig.
Jag älskar dig mer än jag hann säga.