6:e augusti 2019

Idag har det gått två veckor, pappa.

Jag har varit i Västervik en vecka, jag var tvungen att komma bort från huset, få sova ordentligt. Det går inte en enda dag utan att jag gråter över dig, utan att hjärnan svämmar över av tankar, minnen, funderingar... minnen som aldrig kommer att finnas. Det känns så konstigt att tiden kan gå så sakta och så fort på samma gång.
Mamma hämtade mig igår och så fort jag klev in i huset var det som att en tyngd lades på mina axlar, luften kändes svårare att andas och jag det kändes som att jag var på gränsen till att svimma eller få en panikattack, men bara kroppsligt, det var inte på grund av ångest, åtminstone inte som den brukar kännas, allt kändes bara... tungt.

Jag vet att du är med mig hela tiden, men det är svårt att nöja sig med att det är på ett annat plan än rent fysiskt.

Jag drömde om dig, du var min sista dröm innan jag vaknade och vi var i badrummet och jag skulle hjälpa dig trimma skägget. Det var inget märkvärdigt alls, men du var där. Du var där och du var levande och det krossade mitt hjärta att inse att drömmen aldrig skulle vara verklighet igen.

Jag är orolig för mamma.
Jag vet att du var det också.
Men det här... jag vet inte hur jag ska finnas där för henne på rätt sätt, pappa, det är så svårt. Jag gör mitt bästa, tar på mig mer än jag egentligen orkar för att jag är livrädd för att släppa kontrollen. Jag fick dig frånsliten mig och det enda jag kan hålla fast i nu är information. Jag orkar inte egentligen, men jag orkar ännu mindre vara ovetande, inte ha koll.

Det läcker från rören trots allt, trots att du fixade det. Det verkar inte vara stora läckor, det var mamma som berättade, jag vet inte hur jag ska orka vara där ute utan dig. Hur ska jag kunna bygga när du inte finns här? Så mycket har stannat upp, så många planer har fått pausas eller ändras. Jag är inte arg. Inte på dig. Jag är bara... frågande.
Jag vet inte hur jag ska kunna hoppa på livets karusell igen, det går för fort, och det är läskigt, jag kommer snubbla, misslyckas, inte hinna med, bli yr, vilja kliva av igen.

Jag tittade på klippet på oss från farfars begravning häromdagen.
Det var sista gången vi spelade ihop.
Att se dig, sitta där, bredvid mig... höra din röst... jag kan inte förstå att jag nu ska sitta där och sjunga på din begravning. Att jag är utan dig.

Pappa, det finns så mycket kärlek här. Så många som stöttar och bär när vi inte orkar. Fler än du någonsin hade kunnat tro. Jag hoppas den kärleken når dig nu, var du än är.

Nu är det återigen en första natt där jag ska sova själv, utan hjälpmedel. Ångesten bubblar i magen och jag vet att jag utsätts för tortyr av min egen hjärna om det är tyst för länge.

Mamma ska hämta dina grejer i Linköping idag.
Jag klarar inte av att åka med, för den enda vägen dit är vägen du dog på och jag vill inte vara där. Jag kan inte. Inte än.

Jag tror att vi ska hämta dina grejer från jobbet på torsdag, och dit vill jag åka.

Du är så saknad.

Jag hoppas att du är med dina bröder, med farmor och farfar, att du har fått se din biologiska mamma igen, alla vänner du förlorat, alla vi känt som lämnat oss, jag hoppas att du är med dem nu, att allt är bra och smärtfritt och fint. Att ni väntar på oss som är kvar här och vakar över oss. Att vad som än väntar efter döden inte innebär att jordelivet är bortglömt, att banden mellan oss har suddats ut, utan att vi får fortsätta vara, men att det inte längre gör ont. Att existensen inte är som min är just nu där varje andetag är en ansträngning och där man ständigt söker pauser från verkligheten för att den är för svår.

Du kommer alltid att fattas oss, i så mycket.

Chrille har börjat designa en tatuering. Han har gjort ett porträtt av dig och jag ska bära dig på min kropp, du ska vara en synlig del av mig för att framtid.
Du, och en korp, och din handstil.
Jag ska hälsa på honom snart.

Och jag ska träffa Kide när jag är i Malmö. Jag ska krama henne och vi ska prata om dig och jag vet att du kommer att vara där också.

Som vanligt hinner jag knappt med mina egna tankar när jag skriver till dig, och så kanske det kommer att vara ett tag, men jag tror det är allt jag ville säga den här gången.

Sov gott, pappa. Jag ska försöka göra detsamma.
Jag älskar dig. Alltid.