29:e februari 2020

Skottdagen.

En extra dag efter fyra års väntan... varför?
Hade gett vad som helst för en extra dag med dig.
En chans att säga allt jag aldrig sa, men samtidigt vet jag inte om jag hade funnit orden.

En kompis pappa dog i måndags. Mitt hjärta går sönder för henne.
Jag vet hur ont det gör. Hur svart allt blir. Hur oändlig sorgen känns.
Jag minns det som igår. Kan höra hennes ord eka i mitt huvud. Sekunden min värld upphörde att existera.

Det händer så mycket, pappa. Så mycket du behöver vara här för.
Jag behövde dig igår. När hon bröt ihop. När hennes skrik skar genom allt. Det lät precis som mitt skrik den natten. Ren förtvivlan.

Det är jobbigt att inte vilja något. Att inte ha någon motivation. Ork. Lust. Vilja. Det är bara tomt. Nedstängt. Ur bruk.
Och jag försöker förstå mig på att det här inte "bara" är depression. Att det är något annat. Att det inte är normalt. Även om det känns vant. För lidande som lidande, eller?

Jag tvivlar på så mycket. Men tvivlen för inte med sig några svar eller uppenbarelser, så jag fortsätter på spåret jag valde för nästan två år sen. För jag vet inte vad jag ska eller kan göra annars.

Du känns för långt borta nu.
Eller så är jag avstängd, otillgänglig.
Det gapar bara tomt.

Det skulle inte vara såhär.
Det här ingick inte i planen.

Jag tror att något gick sönder i mig av att läsa rapporten.
Att det dödade något inuti.
Eller var för traumatiskt att ta in att jag stängt ner.

Jag känner dig inte längre hos mig.
Jag har aldrig varit så ensam.

Kom tillbaka.