Hej Pappa.
Jag borde egentligen packa, jag ska till Tobbe imorgon (och sen åker vi till Ida på fredag), men jag kände att jag ville och behövde skriva till dig först.
Det har gått tre veckor nu. Nästan exakt.
Sorgen och saknaden kanske inte är lika påträngande jämt, men den är alltid ett minne bort. Det har inte gått en enda dag utan att jag har gråtit. Det är inget som egentligen stör mig eller känns jobbigt i sig, men ändå. Jag tror att det är såhär det kommer att vara, att sorgen bara väntar runt hörnet.
Ville precis radera vad jag skrivit. Det känns konstigt idag.
Jag hade så mycket jag ville säga men det kommer inte fram.
Jag ska träffa Kide imorgon.
Det blev helt tomt.
Jag försöker en annan dag.
Eller vänta.
Mamma ramlade idag. Hundarna trasslade in henne i sina koppel och hon föll. Grannen kom gående och skulle hem, så det var därför.
Såg honom utanför köksfönstret efter att jag hört hundarna skälla och han gestikulerade att jag behövde komma ut.
"Det har hänt en olycka".
Mamma låg där på asfalten och kunde inte komma upp, jag tog hundarna och grannen hjälpte henne upp.
Jag blev rädd. Orolig. Och jag ville bara att du skulle komma hem så jag kunde få berätta för dig, så att du kunde hjälpa mig bära oron.
Häromdagen skulle hon luncha med Eleonora, jag visste det, men jag visste inte att hon skulle bli hämtad.
Hundarna hade inte reagerat, men jag hade hört att hon gått.
Någon tutade vilket fick mig att gå till köket för att se om det var någon här, jag tänkte att mamma kanske inte kom in eller något. Det var då jag la märke till att alla bilar var kvar, men mamma inte var här, och hon svarade inte i telefon. Jag blev så rädd. Jag visste logiskt sett att hon förmodligen blivit hämtad men jag kunde inte lugna mig. En timme senare fick jag tag på henne och bara grät när hon svarade.
Pappa, jag känner mig så liten och hjälplös, och du, min klippa, mitt stöd bland alla frågetecken... du finns inte mer.
Det gör så ont.
Jag går sönder utan dig.
No comments:
Post a Comment