7:e augusti 2019

God morgon pappa!

Eller ja, jo, morgon är det, men jag har inte sovit. Tisdagar är jobbiga. Så jag väntade väl in onsdagen, för nu är jag trött.

Jag har precis registrerat mig på kurserna, och letat efter kurslitteratur. Lättare sagt än gjort, vissa böcker behöver jag enstaka kapitel ur, och det är de dyraste böckerna. Jag ska se om (Vis)biblioteket möjligtvis har eller kan låna in de böckerna. Det är jobbigt dock, jag har liksom ingen lust att återvända till plugget när du inte finns här mer. Allt känns så... onödigt och dumt utan dig. Jag vet att du inte hade velat se mig skita i allt, men jag fattar inte hur jag ska kunna börja studera och fyra dagar senare gå på din begravning. Det är bara sjukt.

Jag ändrade min omslagsbild på Facebook tidigare. Nu är du där. Tre av porträttbilderna jag tog när jag gick på Valla. Det är några av mina favoritbilder på dig.

Den här bottenlösa sorgen tär på mig, pappa.
Jag orkar ingenting, vill ingenting.

Jag har bara kastats in i en verklighet jag inte vill ha något att göra med. Men det finns ingen väg ut.

Det är så många måsten, som väntar, som stressar, som bara finns där. Men allt känns så oviktigt. Det enda som spelar någon roll är att jag inte längre har dig. Inte fysiskt. Inte konkret. Inte ett samtal bort.

Jag vet verkligen inte hur jag ska orka utan dig. Du var mitt svar på allt. Allt jobbigt eller krångligt. Jag är livrädd utan dig, för även om du såg att jag kunde på egen hand har jag inte längre något val. Nu måste jag kunna på egen hand, jag har inte dig att falla tillbaka på längre, jag har inte pappa som håller mig i handen när det är nytt och läskigt och jag förstår inte hur jag ska klara av det.

Jag är gjord av tvivel just nu och det enda som kan få mig att lugna ner mig är att du säger "Det kommer att gå bra, Bexy" sådär som du gjorde när jag fick panik, när vi övningskörde till exempel. Du var alltid så stöttande på ett lugnt och tryggt sätt, det fanns inga förväntningar bakom det du sa, det var bara uppriktigt och du fick mig att tro på mig själv så många gånger när jag var övertygad om att jag inte kunde.

Hur ska jag våga nu?

Jag vill inte att du ska vara borta.
Jag behöver dig här. På riktigt.
Snälla kom tillbaka till mig.
Pappa, jag är så vilse utan dig.