2:a september 2019

Hej Pappa.

Det var ett tag sedan... det är september nu. Det känns så konstigt, att tiden fortsätter att gå, när hjärtat stannade och gick sönder den 23:e juli.
Jag började mina kurser idag. Det känns som att jag kommer att tycka om studierna, vilket är skönt, för jag har varit orolig över att allt ska kännas för mycket, för jobbigt.

Imorgon är det två veckor sedan du tatuerades in på min arm.
Den tisdagen var så jobbig innan jag satt i stolen.
Jag och mamma var på bårhuset.
Senast jag var där var det när Alexandra hade dött. Nu var det du som låg där.
Det var så overkligt.
Du var kall. Stel. Det kändes inte som du, men det såg ut som du. Nästan.
Jag grät redan innan vi gick in. Sköterskan sa att du kanske skulle vara missfärgad, att det kunde finnas grejer som vi såg som inte "stämde" som inte hon såg. Men det såg ut som du, med lite blåmärken. Ditt hår var lika lent som det alltid varit, och ditt skägg såg likadant ut, med din virvel på kinden. Jag pussade din panna. Kavlade upp din ena ärm lite, för att stryka din tatuering som jag också har. Men jag klarade inte av att vara där särskilt länge. Det kändes så fel att se din kropp efter fyra veckor. Jag var livrädd att den minnesbilden skulle vara den som etsade sig fast mest av alla minnesbilder av dig, och det var så i ett par dagar. Så fort jag stängde ögonen så såg jag dig där. Jag sa att jag älskade dig, men det har jag sagt till dig så många gånger här och varje gång jag pratar till dig, men jag behövde få säga det till "dig". Du var inte där, din kropp var där, men DU... du är i varenda korp jag ser, i eldklotet som brann i himlen när jag och Ida pratade om dig på balkongen i Växjö, i mina drömmar.
Efter bårhuset försökte vi samla oss så gott det gick för att sedan prata med Britt. Jag satt i samma stol som när du och jag var där och pratade om farfar. Det var helt sjukt att behöva prata om dig den här gången.
Jag har roddat som tusan, pappa. Med allt jag har orkat. Med en del jag inte har orkat också. Vi är så många som kommer till begravningen, 141 anmälda till efteråt. Kan du förstå det? Kan du se hur mångas liv du påverkat? Hur många som älskar och saknar dig? Jag blir så stolt och rörd. Det är så fint på något sätt, att sorgen och saknaden delas med så många, det är ett så tydligt bevis på att du hann göra saker bra igen. Och att du alltid haft ett hjärta av guld där du burit vänskaper från alla delar av livet, att du inte klippt band om det inte varit absolut nödvändigt. "Alla pappas goda egenskaper", nu vet jag vem jag fått det ifrån.
Det kommer att vara Pink Floyd, Imperiet, Afzelius, Wiehe och lovsång på din begravning. Och mer på minnesstunden. Det kommer att vara du.

Malmö och Växjö var så skönt. Det var så skönt att vara med Tobias och Ida, bara vara, komma bort lite, både kunna släppa saker men också dela med de som också förlorat dig som pappa.
Det första jag gjorde i Malmö var att träffa Kide, jag såg hur ont det gjorde henne att du var borta. Vi drack öl och pratade om dig. Hah! Den du, yngsta dottern på Ölcaféet med en av dina äldsta vänner. Tror definitivt att du var där och tjuvlyssnade lite, skrattade med i våra minnen om dig. Hon och Tony kommer. Du fattas dem. Du fattas oss.

Idag ska jag börja fixa med ditt bildspel. Jag har samlat på mig bilder från diverse hårddiskar, album på Facebook och telefoner... och scannat in gamla foton. Hittat små videoklipp.
Mitt hjärta gick sönder lite till igår kväll, mamma hade hittat ett klipp från skogen som du hade filmat när du var ute med hundarna. Troligtvis första gången Millie var med. Charlie hörde din röst på inspelningen och lydde när du sa "ja, kom då!". Han ställde sig på bakbenen och nosade mot telefonen. Det gör fortfarande så ont att höra eller se dig i videoklipp. Bilder är en sak, de är stilla, de aktiverar inte lika många sinnen. Men att höra din röst, se dig levande... det påminner bara om att du är borta ännu mer.

Tisdagskvällen den 20:e augusti, exakt fyra veckor efter att du lämnat oss, satt jag hos Chrille och fick dig tatuerad på armen. Vi pratade mycket. Tror jag satt i stolen i 3 timmar. Rekord för min del, och det gick hur lätt som helst. Jag rörde inte ens en min när han sprayade på det där som känns som eldslågor, du vet? Stålsatte mig, och det kändes kan jag lova, men hade gett mig tusan på att inte röra en min. Så fort du fanns på min arm blev jag lugnare inombords. Du är med mig livet ut nu. Jag har dig bokstavligen vid min sida hela tiden. Jag kan pussa dig, prata till dig och se ditt ansikte. Och jag känner mig lugn och stärkt av det.
Nästa sittning blir det korpar.
Jag såg i Chrilles ögon hur han täckte min arm i bläck i sitt sinne... livsfarligt. Haha!

Det finns säkert mycket mer att skriva, men jag blev trött av känslostormen det innebar att skriva allt hittills.
Oron för mamma lättar inte riktigt, den byter skepnad och anledningar däremot. Jag håller koll på henne så gott jag kan, men jag vet att det här förändrar henne för alltid. Inte för att det inte borde göra det, jag är bara rädd för vad det kan innebära. Om du kan, pappa, hälsa på i hennes drömmar också, hon behöver dig. Egentligen på ett helt annat sätt än vad som är möjligt, men det finns tröst i drömmar även om det gör ont att vakna från dem.

Jag ska äta frukost nu, det ser ut att bli en solig dag, så jag ska sitta på balkongen med en bok några timmar. Lapa sol innan höstmörkret och vintern kommer.

Jag kommer att sakna att förbanna vintern med dig, att ännu ett år dyrt och heligt lova oss själva och varandra att det här är sista vintern vi står ut med i Sverige.

...du slipper en till.

Älskar dig. Alltid.